minkampmedsarkomcancer.blogg.se

Nu är det en vecka sedan jag skrev till er, jag lämnade er med den vetskapen om att jag den 3 oktober föll ned i ett svart håll.........ja Sarkomcancer, det var min diagnos.

Veckorna som kom därefter fram till Operations dagen den 18.10 var två rätt så svarta veckor. För både mig, min sambo och min närmsta familj!

En till scan röntgen , en skiktröntgen ett möte med alla läkare i Umeå och sedan en kontaktperson som skulle ringa mig, men jag fick söka dem? Det störta misstaget som i dag den 1 Advent känns mest, är att själen har glöms bort. Inte förrän jag ligger här på Cancercentrum i Umeå, under min andra behandling i november får jag ett bemötande av en Curator som tar emot mig, är här för mig.

Varför är det så? Hur kan det vara så?

Innan har jag försökt att vara stark, som jag skrev - alltid stark. Men i detta skede, med en cancer som jag inte kan säga nej till, inte ha dåligt samvete eller skam för att jag har, då kan inte jag vara stark.

Då måste jag få be om hjälp, då måste jag få gråta i takt med att jag mår illa av min behandling!

Ja för det har denna vecka varit fylld illa mående  - nätter , dagar , stunder, timmar som har varit mitt helvete.

Men så har jag haft mina himla skutt - när min älskling hälsade på mig i onsdags och jag orkade skratta och ta en promenad, när min bonusmamma överraskade i går och jag tog än längre promenad. I dag har jag min mamma varit här sedan tidig morgon och jag har inte legat i sängen utan vilat i den stora stolen och suttit, stått om vart annat. Ja dessa dagar har fyllt mig med kärlek och kraft att ta mig igenom denna behandling.

För cancern är bort opererade, nu har jag sår som ska läka, eventuella cancerceller ska ut ur min kropp och jag ska träna min motorik.

Det är det jag varje dag måste ta mig i genom

Jag vill önska alla en underbar Första Advent, tillsammans med nära och kära.

I morgon är en ny vecka med nya utmaningar och Sarkomcancer är min diagnos!

 

Nu är det söndag eftermiddag, den 20 november 2016. Utan för mitt fönster på 10 våningen på NUS är det kolsvart. Ja det är lysen i fönster och nere på gatan, men från min säng är det rätt så mörkt.

Så här mörkt har jag inte känt mig, på länge om än jag i dag bör känna mig hopp full. Det är en process och i morgon börjar nästa kapitel....men för att få ett perspektiv börjar vi om från början.

Jag är fritidspolitiker på nästan 50% - Liberalfeminist med Kultur på agendan, i Skellefteå Kommun och Västerbottens län. Med ett uppdrag för hela Sverige inom Media och Kultur. Jag driver ett företag som Konstkommunikatör Alic&Franc och är en mycket engagerad Kvinna!

Under majmånad kom jag att känna av min vänstra bakdel- ja jag gillade inte att sitta ned. Det tog emot. Först ville jag skylla på politiken - alla möten, att vi inte stod mer på våra möten för att vara med aktiva och inte belasta våra bakdelar......

Som de flesta kvinnor över 40 år vet eller i alla fall jag efter 40 års kollen  - att mycket kommer att hända med min kropp. Att oroa sig i onödan känns inget värt och det kan vara av vikt att fundera på om jag inte belastar denna muskel vid fler tillfällen ?

Jo jag springer och under maj, juni, juli kom jag att förbereda mig på att springa längre , inte fortare. Detta för att jag äter beta blockerande medicin mot min Migrän. Det var i juni som jag kom att ge min nyexaminerade syster - Sjukgymnast, att hjälpa mig. Vad skulle jag ta mig till med den "sittmuskel" som svällde under  min vänstra bakdel?  Hon gav mig rekommendationen att stretcha. Här är mitt privata instagramkonto där ni kan se att denna sommar var jag aktiv om något, med den enda skillnaden att jag stod mycket, berättade för många att jag hade ont och sov på min högra sida.

Det var i mitten av augusti som jag tyckte att den svällde än mer och min sambo fick ta en extra koll, jo den var blå liknade. Där efter följde en löpeld av besök hos två sjukgymnaster som sa - läkare, detta vet inte vi vad det kan vara? Så stort, inte varmt, men blåaktigt. När jag ringer för att få träffa en läkare och berättade var jag hade problem ville de boka  mig hos deras Sjukgymnast - då sa jag i från och bad att få berätta en historia som var sann.Jag fick träffa en läkare den 24.8.16 - hon var tvärsäker , men positiv det var en böld, en fistel. Uppbyggd av hårsäckar.....För jag hade väl ett sår? Nej jag hade inget sår!  Men trots det skulle jag äta antibiotika i en vecka, då skulle den försvinna.

Så jag åt det i en vecka och den försvann inte och den 7.9.16sa läkaren att vi får skära upp den. Inte här , utan på kirurgen den 13.9.16 Hon visste inte vad det var, läkaren som skar upp den frågade om jag hade ont någon annan stans? Nej sa jag, jag har ont där? Jag fick skriva på att jag kunde komma på en magnetröntgen inom kort- jag har gjort flera p.g.a av min migrän så för mig var det inte cancer som kom till mig.......

De veckor som följde var mina uppstartsveckor för min höst och 2017 med konferenser och utbildningar i Luleå, Umeå, Göteborg, Jönköping och Stockholm innan jag landade i Skellefteå och Magnetröntgen den 3.10.16. Jag kom ensam , hon i luckan sa att det var brådskande .......Jag träffade då en läkare jag aldrig träffat förut och han sa

-DU HAR SARKOMCANCER?????????????

-Det är en ovanlig cancer, det är två tumörer. Jag har inte set klart på Magnetröntgen. Men får jag ringa dig i morgon?

Jag kände mig tom, sa ring mig i morgon då är jag bland mina nära och kära.......jag var där ensam........Jag som är stark i allt......

Mina nära och kära som efter det är mitt stöd, utan er finns inte jag...........

Hej, nu är det fredag förmiddag den 18 november 2016. Veckan som har gått har varit turbulent både för mig och för världen. Jag följer som ni kanske kan förstå nyheterna med spänning och känner en stor oro inför den framtid som står med det "politiska språket" som blir mer och mer vardagsmat för oss alla.

För mig har det varit turbulent för att jag har genomgått min sista sårrevision  - med framgång. Jag dansade med Justin Timberlake ,som vid alla andra operationer som jag genomgått här på NUS.

Den innebar att jag blev bortkopplad från Misspiggy, i dag har jag tagit bort dränet och min kateter. Ja tokigt, men sant jag får kissa som vanligt nu, en otroligt härlig känsla.

Så nu ligger jag här på mitt rum, i min säng och har inget rör kopplat till eller från mig, känslan är underbar.

I onsdags hade vi ett möte här det var läkaren från Onkologen, min älskling Anders Larsson, en sköterska och läkare från avdelningen. Det var min önskan för jag ville att fler ska lyssna och veta om det som sägs. En intensiv stund med mycket information......

Så nu ska jag träna på att gå, ställa mig upp, kissa så att till veckan tar mig vidare ........Lyssna på denna brud Janelle Monáe

I går var det tufft, jag kände mig svag och ledsen. Jag vet att det jag nu ska ta mig vidare är mer intensivt som kommer att ta mycket kraft från mig.

Det är då jag ler och känner er omtanke omsluter mig och ger mig kraft att ta emot varje dag som den gåva den är just nu.

Så att ta ett steg för utvecklingen och kampen med Sarkomcancern som jag bekämpar, så att den inte ska få fäste i min kropp igen.

Det är fredag i dag , jag har promenerat till dagrummet och tillbaka, jag har gjort mitt träningspass och jag har kissat. Vänner ta hand om dig och känner du för att dansa , gör det för det kommer jag att göra........